Två bröllop - så olika... men ändå inte

Rottneros Park 5 augusti 2012

Klingande kristallglas, frasande långklänningar och dignande blomsterdekorationer i gnistrande vitt. Hortensia och orkidé i brudbukett. Lördag kväll med stärkta benvita dukar på runda bord, väntande trerätters middag för 150 gäster. Höga skratt, stegrande sorl, muntra högtidstal, färgsprakande fyrverkerier, dubbelt ”ja” och den uppenbara kärleken mellan två människor. 

Porlande fontän. Vindens sus i träden. Sol som värmer mjukt när molnen lättar. Spröda vita Rosenskäror i dignande blomsterrabatt. Söndag förmiddag med grönskande buskage som kuliss, väntande brudföljet på nio personer. Endast himlen som tak, fotsteg längs knastrande grusgång, varma leenden, dubbelt ”ja” och den uppenbara kärleken mellan två människor. 

Jag känner inte det första brudparet. Däremot har jag fått veta att bröllopet var alldeles fantastiskt. Och likaså hoppas jag att deras liv tillsammans kommer att bli. Det andra brudparet känner jag, men vi ska inte gå händelserna i förväg. Låt oss backa tiden lite. 

Lördag morgon kom vår fantastiska och outtröttliga bröllopskoordinator Inger Eriksson med ett meddelande om att en vigsel skulle ske i parken nästa dag. Som ansvarig för entrén behöver jag känna till sådana händelser. Som vanligt frågade jag Inger efter brudparets namn. Då plirade hon lurigt på mig och sa: - Det får du se, Kamilla. Du kommer att bli överraskad. 

Finns något bättre än en stundande överraskning (förutom ett riktigt befriande skratt)? Nyfikenheten var väckt och jag försökte pressa Inger på mer information. Det enda som yppades var att jag kände brudparet. Mina gissningar var många resten av dagen, men Inger teg som muren. Gissningarna på potentiella brudpar reducerades ner till tre, där alla tre innefattade nära arbetskamrater. Så fel jag hade. 

Senare samma lördag sitter jag i kvällssolen på min trappa och väntar på att min dotter ska komma hem. Hon har varit på restaurangbesök med sin bästa vän och hennes familj, vilka också är vänner till mig. Sprudlande glada kommer så hela sällskapet. Jag anar ingenting men känslan av upprymdhet är påtaglig. Föräldraparet frågar om jag ska jobba i morgon söndag. Mitt svar blir att så är inte planen. Då ser jag det! Jag ser deras blickar sinsemellan. Där och då blir det väldigt svårt att inte låta känslorna ta över helt. Jag anstränger mig och berättar lugnt att jag skulle vilja jobba eftersom det ska ske en hemlig vigsel i parken, och att brudparet sägs vara bekanta... 

Även om planen var att inte jobba denna söndag, hamnade jag ändå i Rottneros Park. Brudparet visade sig behöva assistans med en liten detalj. På det sättet fick jag vara med, om än på diskret avstånd, när deras kärlek befästes. En kärlek som varit mycket lång, trots att paret är (ganska) ungt. En kärlek som är lika så vacker som självklar. 

All min lycka skänks därför till dessa två brudpar denna söndag kväll när jag summerar helgen. Kanske skänks lite extra kärlek till de som står mig närmare. Och visst är det så att de som fattas oss - de två som inte finns bland oss längre - de sitter däruppe och tittar ner på oss små som är kvar. Och de vet att kärleken finns var vi än är! Eller hur, C-J och L..?

Kamilla B. Lööv