Det närmar sig

Blir en del att pyssla med framöver. Har knappa två veckor på mig att lära trädgårdsmästaren att blogga och att facebooka. Det kommer nog att gå bra... hoppas jag ;-)

Idag blev det kurs om bloggande.
- Börja med att logga in, Magnus.
- Jaha, var gör jag det?
(Suck... det här kommer att ta tid. Någon som kan fylla på min kaffekopp?)

Magnus ska börja blogga

Skojar bara. Dags för mig att visa samma mängd tålamod som trädgårdsmästaren har visat mig vid alla frågor om växter här i parken.

Kamilla kämpar med tålamodet

Bli inte upprörda eller förtvivlade nu; men visst börjar det smyga fram en liten, liten känsla av höst. Det ligger något i luften, i dofterna i, i ljuset - eller snarare mörkret som kommer allt tidigare om kvällarna. Eller är det bara jag som känner så?

Liiite höstigt är det allt

Med ett visst vemod, inser jag att allt det vackra har ett slut (klyscha där, Kamilla, aja baja. Akta dig för schmalz* nu). Den här sommaren svepte förbi. Fort. Alla förberedelser. All förväntan. Några infriades. Några inte. Några överraskade. Några inte.

Jag vet att för er andra, ni som stannar kvar, finns en hel månad kvar. Hela augusti som ska fylla parken med nöjda besökare. En hel månad med glada barn. En hel månad med gäster som lovordar allt det vackra som finns här. En hel månad, för några av er blir det lite längre än så, där ni får jobba tillsammans och ha kul i det allra bästaste av sällskap.

Jag har två veckor på mig att plocka det där sista, godbitarna, ur det som varit den underbaraste arbetsplatsen någonsin. Jag har två veckor på mig att ställa till med så mycket bus att ni kommer längta efter att jag slutar (här).  Jag har två veckor på mig att gapskratta tillsammans med er. NU KÖR VI!

Lurar i buskarna - alltid redo för hyss!

*Schmalz = jiddisch: 1. utsmält djurfett/hönsfett. 2. överdriven sentimentalitet

//Kamilla

Nike från Samothrake

Så här sägs det ligga till...

Nike från Samothrake är en 244 cm hög marmorstaty, som finns i originalform på Louvrens konstmuseum i Paris. Statyn räknas som en av hellenismens största verk och dateras till 190 f. Kr.
Statyn restes av invånarna på ön Samothrake i norra Egeiska havet. Detta för att ära segerns gudinna Nike efter ett stort sjöslag, som samothrakerna vunnit.
Statyn påträffades i en helgedom på ön 1863.

Vääänta liiite här nu.

Varför har hon inget huvud? Varför har hon inga armar? Varför har Nike från Samothrake inga fötter?

När jag guidar i parken kör jag den blodiga versionen, något skarvad och påhittad. Det får jag göra, för jag är värmlänning... och vi skarvar gärna. Så här låter det då:

"Nu står vi nedanför Rottneros Parks landmärke. En mäktig staty som tidigare hade något av funktionen som parkens logotype. Originalet finns på Louvren i Paris och vi är stolta över att ha en fin kopia hos oss... Hon saknar huvud, som ni ser. Och tro mig, vi har letat under varenda buske här nedanför och kan inte hitta det... (paus för eventuellt skratt).

Det är Nike vi ser. Nike var segerns gudinna i den grekiska mytologin. Statyn som original är daterad till cirka 190 före vår tideräkning. Nike från Samothrake sägs vara en av hellenismens största verk.
Statyn restes av invånarna på ön Samothrake. De var kända för att vara ena riktigt duktiga krigare. De hade vunnit ett stort sjöslag och ville ära segerns gudinna. Sagt och gjort - en staty fick det bli.

Helt plötsligt - utan förvarning - invaderades ön av ett gäng krigiska romare. Trots hårt motstånd från samothrakerna lyckades romarna gå segrande ur striden. Som en sista förnedrande gest, och för att knäcka all eventuell revanschlystnad, rev romarna ner Nike-statyn. De högg huvudet av henne. De högg armarna av henne. De högg av hennes fötter. Kroppsdelarna begravdes sedan på olika delar av ön för att invånarna inte skulle kunna bygga ihop henne igen. Kroppen dumpades brutalt ute till havs.

1863 hittades kroppen av några dykare. Statyn bärgades och ställdes i en kyrka på ön men finns idag, som tidigare nämnts, vid Louvren i Paris.

Och allt jag sagt är sant - det lôver jag"

//Kamilla

Rosengården

Rosor. Rosor. Överallt rosor.
Rottneros Park är en vacker plats och alla rosor gör sitt för att bidra med skönhet. Från allra första spadtaget i mitten av förra seklet till våra dagar har ambitionen varit att skapa, och bibehålla, ett romantiskt skimmer över Rottneros Park. Rosorna ser till att romantiken alltid blommar.

I Rosengården, strax söder om herrgården, svävar ett rosa och vitt moln när det blommar som mest. Doften är i det närmsta bedövande. Här samsas yviga buskrosor i milda färger med rabattrosor i starkare kulörer. Allt inramat av Isop. En gammal medicinalväxt med starkt doftande blad. Doften frigörs om du gnider på bladen. Under pestens tid brändes Isop i kyrkorna för att ta bort bakterier och virus.

Rosenknopp, snart snart en stor fin ros

Rose de Rescht till vänster, Isop till höger - förvillande
 likt Lavendel

Honungsros

Madame Boll

Beundrande besökare

//Kamilla

Får får får? Nä får får lamm.

Hej!

Jag heter Gapa. Jag tänkte blogga lite om mig själv.

Jag bor här i Rottneros Park över sommaren. Mina döttrar Jamaica och Jambalaya är också här. När du kommer och hälsar på oss nere i hagen vid Äventyrsparken känner du igen Jambalaya på den vita bläsen på huvudet. Eftersom mina döttrar kan vara busiga ibland, frågade jag min bästis Gabriella om hon ville följa med och bo här och hjälpa mig att ha koll på busfröna. Det ville hon.

Jag trivs bra här i Rottneros Park. Faktiskt så bodde jag här över en sommar när jag var ett litet lamm. 

Jag tycker väldigt mycket om att gosa. När du kommer hit får du klappa mig om du vill. Det går bra att klappa Gabriella, Jamaica och Jambalya också. Och vet du vad? Du får gärna mata oss med gräs också. (Men inget annat än gräs, för då kan vi få ont in magen.)

Vi som bor i fårahagen här i Rottneros Park är av en gammal svensk ras som heter Finullsfår. Vår ull är den mjukaste ullen av alla svenska fårraser som finns - det är vi lite malliga över hi hi. 

När hösten kommer flyttar vi hem till Kil igen. 

Hej då!

Det finns alltid svarta får i alla familjer he he,
(men det här är ett snällt ett..)

Vår allra bästaste matte, Kerstin

Så här såg det ut när vi flyttade hit. Här med Kerstin och Jessika